Den pratglada tysken

När jag flyttade ut ur mitt föräldrahem idag (för andra gången, minst) tog jag en ny väg till min tomt på Orust och passerade en vacker sjö. Oj, så fin, tänkte jag, vände om och stannade och doppade tårna i det sommarvarma vattnet. Där stod en annan folkabuss och vi kom i samspråk, jag och tysken. Han var trevlig och pratglad. Väldigt pratglad. Så till den grad att jag kände mig exkluderad, överkörd, inte lyssnad på.

Senare samma kväll när mörkret sänkte sig över skogen avnjöt jag en kall öl och talade med en god vän per telefon. Jag var väldigt ivrig för så mycket hade hänt och jag pratade på. Först senare slog det mig att jag hade varit som den glade tysken som pratat om sin Engel-kylbox.

När jag så skriver detta kommer jag på att en HR-människa jag talat med tidigare (och som nu gjort att jag översköljde min vän) sade att hon hellre lyssnar. Klokt. Vi har ju trots allt två öron men blott en mun.

Dags för oss att växa upp

Människan är ett djur instängt utanför sin bur ur Filosofiska Rummet framkallade den där härliga känslan av att en polett trillat ner. Eller åtminstone kanske trillar ner, snart. Låt oss se.

I tidernas begynnelse var vi bara ett djur bland alla andra. Det fanns en gång minst sex människoarter men dessa utrotade vi (läs mer i Hararis fantastiska bok Sapiens) och sedan fortsatte vi att utrota nästan alla världens större däggdjur. Även om vi blev allt mäktigare var vi dock ännu en del av naturen och helt beroende av den. Kanske togs de första stegen ur naturen i och med att vi blev bofasta? Helt klart var industrialismen ett stort steg in i det som uppfattades som en säkrare tillvaro. Men nu när fler bor i städer än på landet, klimatet kantrar, storstaden dödar och landet åter lockar, borde vi inte åter inse att vi är en del av naturen och är helt beroende av den?

I antikens Aten härskade fortfarande föreställningen att vi är en del av naturen, av en given kosmisk ordning, en del i ett förutbestämt, ett av Gud eller av sig självt skapat system. Denna självklarhet börjar allt mer ifrågasättas och på 1600-talet säger Descartes att "Vetenskapens uppgift är att behärska naturen". På 1700-talet säger Kant att "Det är vi som ger order". Dessa tankar får näring genom katastrofen i Lissabon 1755 och när sedan industrialismen slår igenom är saken biff. Människan är mästaren över naturen. Ska bli, åtminstone.

Men idag, när vi lär oss allt mer om antroposofen, om vår förmåga att förstöra hela planeten, är det inte dags att växa upp? Inse att vi varit ute och cyklat, inse att vi faktiskt är en del av, och beroende av, naturen. Alla dessa ekosystemtjänster, vi borde lära oss använda dem istället för att förstöra dem.

Mycket riktigt frågar sig filosofen Johan Redin (10 min in i programmet) om vi verkligen blivit klokare, trots all kunskap, en kunskap som dock är fysisk, på utsidan. Han hänvisar vårt förhållande till klimatet idag som ett exempel. Filosofen Sven-Olov Wallenstein fortsätter och frågar sig om det ens finns något inre. Något jag bestämt hävdar att det gör, något alla kan inse med hjälp av meditation, qi gong, yoga eller liknande metoder för ökat medvetande.

Jag vill alltså hävda att det är dags för mänskligheten att växa upp och ta ansvar.

Varför bloggar man?

Vad är meningen med denna blogg? Att jag skrivit på engelska är för att nå flera, för att fler ska kunna förstå. Men varför? Vad har jag att säga som är så viktigt för andra? Är det inte bara mitt ego som vill få bekräftelse, få höra hur duktig hen är?

Jag gör det för att stödja mitt minne säger jag ofta, men kanske är det som med BH:ar och "fotriktiga" skor att allt bara blir sämre? (Vilket redan Sokrates förstod.) Men kanske gör jag det för att visa hur klok jag är? Alltså återigen bara ett utslag av mitt ego.

Och detta skulle mycket väl kunna vara anledningen till att detta med att blogga aldrig blivit en grej för mig. Det är inte en rörelse framåt.

Jobba för eller emot?

Att simma mot strömmen tar en fasligt massa energi. Bättre då att simma med och styra dit man vill.

Med detta tankesätt är det tämligen dumt att protestera. Bättre då att arbeta fram ett bättre alternativ och försöka styra ditåt. Denna strategi ger dig energi istället för att kosta dig energi.

Att anteckna försämrar ditt minne

Detta förstod redan Sokrates. Och mycket riktigt tycker inte min qi gong-lärare att man ska anteckna något i samband med hans lektioner. Jag ignorerade det under de första åren för då behövde jag det skrivna ordet som stöd för mitt dåliga minne. Numera antecknar jag aldrig något under de kurser jag är närvarande. Om det sedan beror på att jag redan kan det som lärs ut eller mitt minne blivit bättre kan man diskutera.

Sokrates hade en mer generell kritik gentemot skriftkonsten överlag som Platon berättar om i Faidros. Läs mer i exempelvis denna fina sammanfattning.

Jag är en filosof, minsann

Filosofi betyder att söka efter vishet. Att som Platon återge vad Sokrates säger är alltså inte filosofi utan Sokrates är filosofen. Han funderar mycket under sina promenader och ibland stannar han upp och kan stå blick still i många timmar tills han funnit svaret. Detta är i min mening filosofi. Men vad gör han?

Jag tror han mediterar, han är ju helt stilla, trots allt. Personligen, stel som jag är, föredrar jag dock qi gong.