Människan - det meningssökande djuret

Var just på en mycket intressant föreläsning - Filosoforum på Trappan vid Järntorget i Göteborg, ikväll med Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap - som handlade om människan som det meningssökande djuret.

I allt söker vi en mening. Även i det meningslösa! I ett experiment där en prick blinkar till på en av två skärmar ska försökspersonen gissa på vilken skärm det ska blinka härnäst. Blinkningarna är slumpvisa, med 80% på ena sidan, 20% på andra. Vi söker desperat och ibland tror vi oss ha hittat mönstret men snart tvingas vi börja om, teorin stämde inte. Råttor däremot! De fattar snart att om man bara trycker på ena sidan får man mest valuta för pengarna! (Matematiskt får människan 64% + 4% = 68% utdelning, råttorna 80%.)

I ett annat experiment visas två bilder, på två kvinnoansikten, och försökspersonen ska säga vem som är vackrast, och efteråt förklara varför. Ibland byttes bilderna ut, men väldigt väldigt få upptäckte detta, utan alla förklarade villigt varför de valt just denna kvinna. "För att hon hade lockigt hår" tex, trots att den han valt inte ens hade lockigt hår.

Det finns naturligtvis fördelar med denna vår förmåga. Barn lär sig saker och ting väldigt snabbt, inte minst vårt språk. Något som andra djurarter inte klarar. Vi kan förklara våra handlingar efteråt, även "felaktiga" och kan på så vis mildra straffet. Diskussionen efter föredraget kom in på om det kanske inte gått lite för långt, denna vår önskan att finna mening i allt...

För väldigt mycket av det som sker är slumpmässigt. Det var inte Gud som gav dig lottovinsten, det var slumpen. Just religion är något som stört mig ända sedan mina föräldrar satte mig i söndagsskola - en infantil teori för svaga, har varit min dom. Denna föreläsning stöder mig - denna vilja att söka mening även i det meningslösa tvingar oss att inse var gränsen går. Det finns ingen mening i allt som sker, det finns ingen mening i varför vi existerar. Det är en slump.

Men varför inte finna en mening i våra dagliga göranden och låtanden om det fyller detta vakuum? Det är ju alldeles utmärkt, så länge man inte går för långt! Religionen är ett typexempel: Men hittar på en teori för att förklara det oförklarliga och det i sig är inget ont, men om denna teori används för att rättfärdiga övergrepp på andra är det i ont! Även om det i nästa vända förklaras som något gott pga av jada jada jada. Man får alltså inse att någonstans får man fan ge sig!

Men detta förklarar åtminstone att människan har denna iver efter förklaring och mening som en medfödd förmåga, gåva, last - kalla det vad du vill. Så man ska inte döma ens den religiöse.