Högmod går före fall

Min definition av en moderat är en snål egoist, så inte är det för mig förvånande att de inte vill ha någon insyn i sin finansiering och påstår att korruption inte alls är ett problem i Sverige. Läs mer i Expressen om deras maktfullkomlighet.

Men det var inte döljandet av vilka det är som finansierar vårt statsbärande parti som fick mig att börja kika runt på nätet denna gång. Nej, det började med en artikel i Fria Tidningen, Allt mindre mångfald i pressen, som jag intressant nog inte kan hitta på fria.nu... Denna artikel handlar om Bonniers alltför dominerande ställning i Sverige och den demokratiska brist som detta medför. Men den handlar inte bara om Bonniers ställning utan också regeringens åtgärder för att minska kritik mot sin politik. Det får en onekligen att undra hur mycket Bonniers ger till moderaterna egentligen... Artikeln tar till exempel upp hur de nya reglerna för tidskriftsstöd dödar många misshagliga röster, liksom nedläggningen av Arbetslivsinstitutet. En annan metod har varit att korta remisstiderna, vilket förutom att mindre kritik hinner formuleras har lett till "hafsverk av låg kvalitet". Ett annat tecken på maktens rädsla är Anders Borgs attacker på Finanspolitiska rådet (som han själv tillsatte) vilket lett till mycket (befogad) kritik och påbörjade mitt surfande denna gång, vilket snart ledde in på intressanta tankar om jobbskatteavdraget. Och visst skrev jag om maktens rädsla ovan? Vilket leder till Rancière och hans tankar om de konservativa krafternas rädsla för demokratin, det vill säga folket. Vilket ju får en att undra varför folket röstar på partier som hotar dem själva (alla röster på moderater och republikaner från dem som förlorar mest på deras nyliberala politik, Tea Party-rörelsen etc) vilket leder in tankarna på Slavoj Zizek som jag nu läser och som just ska förklara detta och där måste jag verkligen hejda mig, hur ogärna jag än vill, men jag måste nu hem för att baka vörtbröd. Det är ju trots allt jul. :)

Jacques Rancière - Hatet mot demokratin

Jag ska direkt säga att jag inte läst boken, och är inte heller mycket till filosof, men jag fick upp ögonen för Rancière och hans idéer på ett föredrag häromveckan. Den bok som nämndes i första hand vad Hatet mot demokratin, från Tankekraft förlag. Hans tankar om demokratin sammanfattades med att demokrati är de enstaka, korta tillfällen i historien då folkets vilja bryter igenom politiken och leder till förändring. (Politik är bara förvaltande av det som finns nu.)

Men en snabb koll på nätet visar att det finns många sätt att tolka denna franska filosof, en av de mest intressanta idag. I GP tex, dissekeras hans syn på politik och demokrati, hans övertygelse om att "allas röst är lika, men det är inte det samma som att prisa den enskildes friheter". Aftonbladet hävdar att det handlar om förakt mot folket. Den mest komplexa, och kanske mest intressanta artikeln, där Rancière bara är en i mängden av referenser, är Framtiden stavas hedonism i Arena, skriven av Magnus Linton. Om jag någonsin ska bli mer filosofisk känns detta som en utmärkt början, i gränslandet mellan politik och konst, mellan det konkreta och det rent ut sagt flummiga. Åtminstone för en ingenjör...

Människan - det meningssökande djuret

Var just på en mycket intressant föreläsning - Filosoforum på Trappan vid Järntorget i Göteborg, ikväll med Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap - som handlade om människan som det meningssökande djuret.

I allt söker vi en mening. Även i det meningslösa! I ett experiment där en prick blinkar till på en av två skärmar ska försökspersonen gissa på vilken skärm det ska blinka härnäst. Blinkningarna är slumpvisa, med 80% på ena sidan, 20% på andra. Vi söker desperat och ibland tror vi oss ha hittat mönstret men snart tvingas vi börja om, teorin stämde inte. Råttor däremot! De fattar snart att om man bara trycker på ena sidan får man mest valuta för pengarna! (Matematiskt får människan 64% + 4% = 68% utdelning, råttorna 80%.)

I ett annat experiment visas två bilder, på två kvinnoansikten, och försökspersonen ska säga vem som är vackrast, och efteråt förklara varför. Ibland byttes bilderna ut, men väldigt väldigt få upptäckte detta, utan alla förklarade villigt varför de valt just denna kvinna. "För att hon hade lockigt hår" tex, trots att den han valt inte ens hade lockigt hår.

Det finns naturligtvis fördelar med denna vår förmåga. Barn lär sig saker och ting väldigt snabbt, inte minst vårt språk. Något som andra djurarter inte klarar. Vi kan förklara våra handlingar efteråt, även "felaktiga" och kan på så vis mildra straffet. Diskussionen efter föredraget kom in på om det kanske inte gått lite för långt, denna vår önskan att finna mening i allt...

För väldigt mycket av det som sker är slumpmässigt. Det var inte Gud som gav dig lottovinsten, det var slumpen. Just religion är något som stört mig ända sedan mina föräldrar satte mig i söndagsskola - en infantil teori för svaga, har varit min dom. Denna föreläsning stöder mig - denna vilja att söka mening även i det meningslösa tvingar oss att inse var gränsen går. Det finns ingen mening i allt som sker, det finns ingen mening i varför vi existerar. Det är en slump.

Men varför inte finna en mening i våra dagliga göranden och låtanden om det fyller detta vakuum? Det är ju alldeles utmärkt, så länge man inte går för långt! Religionen är ett typexempel: Men hittar på en teori för att förklara det oförklarliga och det i sig är inget ont, men om denna teori används för att rättfärdiga övergrepp på andra är det i ont! Även om det i nästa vända förklaras som något gott pga av jada jada jada. Man får alltså inse att någonstans får man fan ge sig!

Men detta förklarar åtminstone att människan har denna iver efter förklaring och mening som en medfödd förmåga, gåva, last - kalla det vad du vill. Så man ska inte döma ens den religiöse.