När jag flyttade ut ur mitt föräldrahem idag (för andra gången, minst) tog jag en ny väg till min tomt på Orust och passerade en vacker sjö. Oj, så fin, tänkte jag, vände om och stannade och doppade tårna i det sommarvarma vattnet. Där stod en annan folkabuss och vi kom i samspråk, jag och tysken. Han var trevlig och pratglad. Väldigt pratglad. Så till den grad att jag kände mig exkluderad, överkörd, inte lyssnad på.
Senare samma kväll när mörkret sänkte sig över skogen avnjöt jag en kall öl och talade med en god vän per telefon. Jag var väldigt ivrig för så mycket hade hänt och jag pratade på. Först senare slog det mig att jag hade varit som den glade tysken som pratat om sin Engel-kylbox.
När jag så skriver detta kommer jag på att en HR-människa jag talat med tidigare (och som nu gjort att jag översköljde min vän) sade att hon hellre lyssnar. Klokt. Vi har ju trots allt två öron men blott en mun.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment